Vad vet svenska läkare om babesia?

Förmodligen inte mycket. Annat än att de kanske har fått lära sig att denna blodparasit inte finns i Sverige. Fel!!

Senaste numret av Infektionsläkaren beskriver ett fall av svår babesia i Sverige. Kvinnan i fråga behandlades 2011 i Göteborg, både intravenöst och med tabletter av antibiotika i höga doser:

”Majoriteten av i Europa beskrivna fall orsakade av arten Babesia divergens har haft ett allvarligt förlopp med hög mortalitet. Flertalet av dessa patienter utvecklade en fulminant bild med hemolys, njursvikt, leversvikt och ARDS. Mot bakgrund av detta samt att den kliniska erfarenheten i Sverige är högst begränsad så valde vi att påbörja behandling omgående med intravenöst klindamycin och peroralt kinin vilket är den rekommenderade behandlingen vid infektion orsakad av B. divergens.”

/…/

”Diagnosen ställs i första hand via blodutstryk men serologi och PCR är också
tillgängliga metoder. Behandlingsrekommendationen är intravenöst klindamycin 600 mg x 3 samt peroralt kinin >600 mg/d i 7–10 dagar alternativt peroralt atovakvon 750 mg x 2 + peroralt azitromycin 250–1000 mg x 1. Den förstnämnda kombinationen rekommenderas vid allvarligt förlopp, men hos patienter med mildare symtom har man inte kunnat påvisa någon skillnad i behandlingseffekt mellan de två alternativen. Blodbyte finns beskrivet vid mycket allvarliga fall med hög parasitemigrad.”

Babesia förstör de röda blodkropparna, så ett tecken på att man har det kan vara blodbrist.  Fler symtom finns här. Det utmålas ofta felaktigt att det mest är de som har fått mjälten bortopererad som är i farozonen, och att övriga som drabbas kan göra sig av med infektionen själva med hjälp av immunförsvaret. Tyvärr så funkar det inte om man redan har flera andra fästinginfektioner i kroppen. Då är man ett lätt byte även för babesia, och behöver hjälp av antibiotika för att bli av med den.

Babesia finns i 7% av alla danska fästingar. Fåglar flyger varje dag mellan Danmark och Sverige. Fästingar följer väldigt gärna med fåglar på en flygtur till grönare gräs och nya bytesmarker, vilket även svenska fästingforskare troligen är väl medvetna om, som t.ex. Björn Olsen (som istället för att ta fästingsjukdomar på allvar sitter och leker med fästingar i tv på bästa sändningstid).

Man har bl.a. hittat arterna microti och venatorum hos fästingar i Danmark, arter som man inte ens trodde fanns i Europa!

http://m.bt.dk/?article=25323106-Nye-farlige-sygdomme-fundet-i-danske-flaater-

Så, läkare, vakna upp! Börja testa och behandla för babesia (divergens, microti, venatorum och duncani), även i Sverige!!

UPPDATERING 2015-06-19: Nu äntligen, idag har Babesia-Berlinmuren fallit, man får hoppas att de sjuka som går med alla symtom på babesia äntligen ska få testa sig och få hjälp, då kommer det också att bli tydligt hur vanligt det är: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-fastingsmitta-upptackt-i-sverige

Annonser

3 responses to “Vad vet svenska läkare om babesia?

  1. Nyheten om human babesios 19 juni 2015 verkar minst sagt vara att gå från sömn till halvslummer. Babesios hos människor har konstaterats i några fall i Sverige för många år sedan (minst tre fall, det första 1992) och med tanke på att så få läkare känner till detta, så är sjukdomen troligen underdiagnosticerad.

    Min vän Susanne Merz som skrev en (dessvärre postumt utgiven) bok om sina mellanhavanden med vården skrev bl.a. om sina svårigheter att få olika fästingburna sjukdomar diagnosticerade. Hon visade sig ha tre, kanske fyra, och den fjärde var just babesios. Några citat från fästingavsnittet i i hennes bok:

    ”Jag hade alltså fått diagnoserna borrelios, bartonellos och fästingfeber – och nu hade jag kanske även babesios. Fyra fästingburna sjukdomar som det tog åratal att ens få undersökta […] babesios kräver behandling med en kombination av malariamedicin och ett annat antibiotikum. Hormonspecialisten återremitterade mig till infektionskliniken.
    […]
    Sverige hade haft enstaka fall av babesios – dessa patienter var utan mjälte, och i sådana fall blir babesios en livsfarlig infektion. Babesios är annars än väldigt märklig sjukdom. Parasiten lever i röda blodkroppar, men även hos svårt sjuka patienter är bara ett fåtal röda blodkroppar infekterade, exempelvis en av 2 000. Detta innebär att man kan missa babesios i mikroskop, även när man med stor omsorg försöker bekräfta eller utesluta en infektion. Hittar man, som hos mig, endast ett fåtal parasiter av en sort man inte är van att påträffa, kan man naturligtvis inte med säkerhet bekräfta att det handlar om babesios, därav Smittskyddsinstitutets försiktiga bedömning. Det finns olika metoder att försöka spåra infektionen genom att mäta olika värden i blodprover, men för att sammanfatta forskningen om babesios, så kan man säga att infektionen är lätt att missa även med dagens mest avancerade metoder och nästan omöjlig att bli av med.
    Svenska veterinärer känner till att babesios finns i Sverige, och nötkreatur som drabbas av babesios dör ofta. Då unga djur har ett bättre immunförsvar, ympade man fram till 2002 kalvar i Sverige med babesios – och på så sätt spreds smittan. Inom humanmedicinen verkar dock infektionsläkarna än idag sakna kunskap om sjukdomen. Mig veterligen har det funnits tre kända fall av babesios i Sverige.”
    Fästingavsnittet ur Susannes bok finns att ladda ned som PDF här: http://www.nisus.se/merz/

    • Det var kanske ett noga valt tillfälle att gå ut med nyheten precis i semestertider när få uppmärksammar den?

      Misstänker själv att jag även har babesia, men att hitta det i blodet blir ju en annan femma. Togs Susannes prover på det i Sverige?

      Har läst boken (och sett till att mitt bibliotek har köpt in den också), den är mycket bra, rekommenderas varmt till alla som vill veta hur man blir bemött av vården än i dag…. :-/

  2. Hej,
    ja Susannes prover gällande olika fästingburna sjukdomar togs lite här och där, både i Sverige och utomlands. När det gäller just babesia så vägrade man ju in i det längsta att ta proverna. Det var en infektionsklinik på Karolinska som till slut gjorde det, men provet var inte entydigt. Det skickades då till Smittskyddsinstitutet, som normalt inte tar sig an fall kliniskt på det viset. Inte heller de ville säga något säkert. Det stod i provsvaret: ”I vissa erythrocyter ses parasitära inklusioner som kan vara piroplasma. Piroplasmos??” Piroplasmos är det äldre namnet på babesios. Även i USA provades blodet men då bara mot amerikanska stammar av babasia, så det sa knappast så mycket det heller.

    Så borrelios, bartonellos och anaplasmos (fästingfeber) hade hon besvisligen och babesios kanske. Om inte annat visar ju detta att man kan ha flera fästingburna sjukdomar. Ibland hävdas det ju att risken är så liten, men med tanke på att man kan få flera sjukdomar av fästingar så är den nog knappast så liten ändå.

    Det är ju ett stort problem detta att kunna få bli testad för olika saker som läkarna kanske inte tror att man kan ha. Många söker sig ju utomlands, och man kan ju ha tur att träffa på någon insiktsfull person där, men det finns okunnighet överallt så man ska inte räkna med att man har någon garanti för bra vård bara man åker till England eller Tyskland. Ett problem är ju också att man kanske ofta är så sjuk att man inte orkar resa någonstans. Och så kostar det ju pengar som man kanske inte har …

    Roligt att höra att du fått biblioteket att ta in boken. Tyvärr har den nästan inte uppmärksammats alls, vilket är väldigt synd. För det är en viktig bok. Susanne hoppades förstås när hon skrev boken att den skulle röra om lite och orsaka debatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s